Nya serier som jag tagit till hjärtat

I somras skrev jag en megalånga lista över tv-serier jag ser/har sett. Nu har jag fyra nya serier (ja, nya för mig alltså) att lägga till och jag tänkte de kunde få ett eget inlägg. Så här är alltså fyra vitt skilda serier som jag tycker om just nu, utöver mina "vanliga". Det måste för övrigt vara en av de bästa grejerna med hösten, att alla serier börjar igen. 
 
Doctor Who: I slutet på det där megalånga inlägget skrev jag att jag ville se Doctor Who. För ett tag sedan skrev jag att jag nu börjat se den och det är nu en av de serier som jag känner absolut mest för. Som jag skrattat och gråtit till den. Väldigt känslomässigt engagerad, japp japp. Och då har jag bara sett de första fyra säsongerna för jag är inte redo för Matt Smith som doktorn, vill liksom inte medge att David Tennant är borta nu. Bu. 
 
Castle: Blev tipsad om den här serien i det förra inlägget och nu är både jag och Alex helt fast. Kriminalserie med fantastiska Stana Stanic som polisen Beckett och Nathan Fillion som succéförfattaren Castle som följer med henne för att få inspiration till sina deckare. Jag gillar ju Nathan Fillion ganska så jättemycket och jag gillar serien minst lika mycket. Tycker himla mycket om hela gänget, bortsett från de två huvudkaraktärerna är alla andra återkommande karaktärer bra på ungefär alla sätt som går. Rolig dialog, spännande fall och intriger men framför allt är det karaktärerna som jag tycker om och kemin skådisarna emellan. Helt klart en kriminalserie med det lilla extra.
 
A Young Doctor's Notebook: Det här är kanske det knäppaste jag sett. Någonsin. Daniel Radcliffe spelar ung läkare på ett avlägset litet sjukhus i Ryssland under revolutionen. Han genomför den vidrigaste amputationen någonsin och under alla galna händelser finns den äldre versionen av honom med och har anmärkningar på det mesta, inte minst morfinanvändningen. Alltså, det är så knäppt, makabert och på något konstigt sätt otroligt roligt. Daniel Radcliffe är helt perfekt, tycker verkligen han passar i rollen och det känns som att den här bisarra komedin passar honom alldeles utmärkt. Netflix har båda två säsonger som är på vardera fyra avsnitt à 20 minuter, inte särskilt mycket men väl värt att se om man gillar den typen av serie och humor.
 
Outlander: Baserat på Diana Gabaldons böcker om sjuksköterskan Claire som förflyttas från Skottland år 1945 till år 1743 och hamnar mitt i stridigheter mellan England och de skotska klanerna. Tycker väldigt mycket om serien, det är en särskild känsla och miljöerna är fantastiska. Vill åka till Skottland prick nu. Finns på Viaplay och just nu finns åtta avsnitt tillgängliga. Tråkigt nog har den uppehåll fram till april 2015 men serien är så bra att det får vara värt det helt enkelt. Rekommenderas varmt. 
 
Någon som har tips på en annan serie jag inte får missa? Har visserligen flera på en lista som jag vill se men min filosofi är att det inte går att se på för många, haha. 
 

Albus och filtkojan

Albus nya favorit är när man hänger filten över en av kontrosstolarna så det blir som en liten koja därunder. Det är det absolut bästa stället att sova på just nu. Sötkatten min, som jag tycker om dig. 
 
 

Åkulla bokskogar

Innan jag åkte hem till Skövde så åkte jag iväg för att träffa svärmor och ta en tur i den fina naturen i Åkulla. Där finns olika promenadstigar att välja mellan och vi valde den som gick runt sjön. Drygt fem kilometer senare hade vi kommit runt och det tog betydligt längre tid än en vanlig promenad på fem kilometer tar. Det blir liksom så när båda tycker om att stanna och fotografera lite allt möjligt. Avslutade det hela med våfflor på cafét som ligger vid sjön och sedan begav vi oss hemåt.
 
Med kamerorna i högsta hugg. Jag ligger som vanligt och kryper på marken, men man måste faktiskt prova att byta perspektiv ibland. Även om det ser lite tokigt ut, haha.


Hur fina är inte gamla stenmurar? Tänk vilket arbete som ligger bakom.

Lingonriset på vänster bild hade klättrat upp utmed stammen, kanske en meter upp. Såg himla häftigt ut med rötterna som ömsom doldes av barken, ömsom syntes där barken var bortskavd. 

Från Källsjö till Skövde med en fripassagerare i väskan

Igår lämnade jag Källsjö och åkte hem till Skövde. Känns skönt att vara hemma efter en vecka ifrån Alex och Albus, att sova i min egen säng och ligga i vår soffa och kolla på serier. Fick dock med mig en liten fripassagerare, men vi får ta det från början. 
 
I veckan har jag ibland vaknat och hört hur det krafsar i väggarna och dragit slutsatsen att en mus eller två måste flyttat in nu när det börjar bli kallare. Natten till lördag vaknade jag av att sagda mus faktiskt vågat sig ut utanför väggen och sprang tväröver sovrumsgolvet, något som varken Felix eller Maja reagerade på över huvudtaget. Bra jägare de två, eh... Hur som helst. Väl hemma i Skövde öppnade jag min väska för att packa upp mina kläder och vad såg jag inte då, om inte en brun liten mus som sprattlandes försökte ta sig ut? Min hjärna gjorde då det ytterst rationella valet att gallskrika och springa ut till Alex, haha. Jag som inte ens är rädd för möss, vad hände där? Bar ut väskan och skakade ut alla kläder på gräset och den lilla musen skuttade illa kvickt iväg till närmsta buske och gömde sig. Nu har jag jättedåligt samvete för att ha flyttat hen från sitt hem och till en främmande miljö. Stackarn. 
 
Så ja, det var gårdagens spänning. Idag har varit en ganska lugn dag, ska strax gå ner till tvättstugan med alla mina kläder som nu känns väldigt ofräscha... 
 
Dåliga musjägare...

Pizzakväll

Eftersom jag visste att jag skulle spendera fredagskvällen ensam hemma i Källsjö tänkte jag att jag åtminstone kunde lyxa till det och göra egen pizza. Alla kvällar blir bättre med pizza, inte sant? Följde Sandras recept på pizzadeg, himla gott även om jag förmodligen skulle kavlat ut den ytterligare för den blev lite väl tjock för min smak. Jaja, detaljer. 
 
Efter att ha täckt pizzadegen med tomatsås och riven cheddar hade jag på pesto, soltorkade tomater, tunt skivad rödbeta och smulad chèvre. Skulle egentligen haft ruccola också men glömde köpa det och jag meddela att det funkar helt perfekt även utan. Jag åt en liknande pizza när vi var i London förra året och det smakade lika bra att göra den hemma. 

Imorgon blir det fotoutflykt med svärmor och bortsett från att det alltid är trevligt att träffa henne så ska det bli skönt med lite mänskligt umgänge. Efter fyra dagar ensam med katterna kan det behövas, haha. 


Choo-choo choose you

Det har flyttat in ett nytt nagellack i min samling, nämligen Choo-Choo Choose You från China Glaze. Köpte mitt på Gekås för en femtiolapp men finns också på eleven, till exempel. Det är en del av årets höstkollektion och beskrivs som en "dammig lila/grå med ett gyllene, koppar & grönt skimmer". I flaskan är det mest lila men på naglarna skiftar färgen helt beroende på ljus. I skugga syns den lila färgen men i solsken kommer det gröna fram och däremellan skimrar kopparfärgen till och gör sig påmind. Det sitter dessutom som berget för jag målade det i söndags och det är knappt slitet alls, himla bra.
 
Helt klart en ny favorit bland höstlacken! 
 
Aningen svårt att fotografera...

Höstväder

Vaknade upp till ett högljutt smattrande på taket idag och möttes av hagel och ösregn när jag kom ut i köket. Tror jag håller mig inomhus även idag. Kanske skulle passa på och baka något gott, men vad?
 
Utanför ytterdörren

Lugna dagar

Här i Källsjö går dagarna sakta fram, jag gör inte så mycket mer än att se på film, läsa och måla. Klappar katterna, sover länge på morgonen och äter bara sånt som är gott och enkelt att göra. Idag blev det ugnsrostade rödbetor, en favorit i repris som nästan gör sig själv och dessutom är jättegod. 
 
Har provat att måla igen, köpte akvarellpennor när jag var inne på Gekås häromdagen och även om akvarell inte är min starka sida så är det kul ändå. Det behöver inte alltid bli bra, det är terapeutiskt ändå på något vis. Mitt stackars rådjur blev verkligen inte bra men jag gillar henne ändå.
 

Falling slowly

Vill man se en liten pärla till film ska man se Once. Det är en lågbudgetfilm med skakiga kameror, en musikal med de vackraste sångerna och ett skådespelarpar som egentligen är musiker och har skrivit all musik i filmen själva. Det hela är så fint, det är mysigt och och i takt med att filmen fortskred lättade molnen upp och lagom när filmen var slut sken solen in genom fönstret. Själv kände jag det som om solen sken inuti mig, jag blev alldeles varm av den här filmen och satt och log mest hela tiden med korta avbrott för att istället torka bort en tår eller två.
 
Filmen handlar om en gatumusiker som framför sina låtar på gatorna i Dublin, där han träffar en blomförsäljerska och ljuv musik uppstår. Bokstavligen, för Falling Slowly belönades med en Oscar för bästa sång. Jag tycker om den här filmen så himla mycket, den är annorlunda från det man är van vid från Hollywood och det funkar perfekt. Det känns egentligen inte som en film utan mer som en inspelning av ett verkligt möte mellan de två huvudpersonerna.
 
Det är vardagligt och alldeles magiskt. 
 
Finns på både Netflix och Viaplay.

Hemma i skogen

Efter drygt två och en halv timme bakom ratten svänge jag äntligen in på vår allé som leder fram till huset i Källsjö. Välkomnades av Maja som sprang fram och strök sig mot mina ben så fort jag klev ur bilen, hon är för himla söt nu för hon har fått två vita morrhår som verkligen lyser mot hennes svarta päls. Börjar bli gammal minsann. 

Har inte gjort mycket mer än att ta en kort promenad i skogen och vinka hejdå till mamma som nu sitter på en flyg mot Italien, men det ska det nog bli ändring på. Idag är himlen fylld med grå och regntunga moln så jag ska strax värma lite soppa till lunch och kanske krypa upp i soffan och se en film. Känns som det blir ganska perfekt att göra denna söndag. 
 

Eftermiddagsfika i höstsolen

Ännu en härlig höstdag och vad passar väl bättre än att inta fredagsfikan ute på balkongen med höstsolen skinandes från en blå himmel. September, du har verkligen varit ditt bästa jag det här året.
 
Imorgon åker jag till västkusten för en vecka och hoppas att det fina vädret fortsätter, vill ut till havet en sväng men också gå i skogen och se solstrålarna strila ner mellan trädgrenarna. Det kommer bli en bra vecka. Ikväll blir det dock fredagsmys, vi ska se klart fjärde säsongen av Doctor Who och jag är redan upprörd för jag vill inte säga hejdå till David Tennant...
 
Hoppas ni får en trevlig fredagskväll!
 

Kaffe och nervositet

God förmiddag mina kaffekoppar! Tänkte jag skulle göra som Elaine och hälsa lite fyndigt sådär, men tror inte det är min grej. Funkar förmodligen bättre när man har många läsare.  Hur som helst, det känns passande med kaffekoppar idag för jag har precis kommit hem från en intervju på Espresso House. 
 
Intervjuer överlag är något som jag är ganska dålig på, jag avskyr att stå i centrum och prata om mig själv, en inte helt optimal egenskap när det kommer till intervjuer. Just idag var det dessutom gruppintervju, vilket i och för sig är spännande men det är inte riktigt rätt forum för att jag ska utmärka mig. Hjärtat bultar som en hammare i brösten och det känns som jag ska dö på fläcken, men jag fortsatte trots det och fick förhoppningsvis sagt en del vettiga saker. Det var en otroligt glad och trevlig tjej som höll i det hela och övriga ansökande var också trevliga och intressanta att lyssna på. Så ja, för att vara en intervju så var det en väldigt trevlig och rolig sådan och nu hoppas jag på ett samtal om provjobb. Håll tummarna för mig!
 
Vad gäller resten av dagen har jag inga direkta planer, är sugen på att baka något så sitter och kollar runt på Pinterest efter roliga recept. Kanske skulle åka en sväng till Gengåvan, behöver inte direkt något men det är kul att gå i second hand-affärer. Ska börja skriva på en packningslista inför helgen, ska nämligen iväg och vara hus- och kattvakt hela nästa vecka. Längtar efter att träffa Felix och Maja, vara ute på landet och ta promenader i skogen.  
 
En selfie och en kopp kaffe, bättre än ingen bild alls tänker jag.

A reader lives a thousand lives before he dies.

The man who never reads, lives only one.
 
Så har jag äntligen tagit mig i genom den tegelsten till bok som är A Dance With Dragons av George R.R. Martin. Det är alltså den femte boken i serien A Song of Ice and Fire och den lämnar mig med en påtaglig besvikelse. Innan vi vandrar vidare till Westeros och the Free Cities så kommer det dock en stor varning för SPOILERS, följande text avslöjar händelser i boken som du förmodligen inte vill veta om du inte hunnit så långt i bokserien eller väntar in tv-serien. På riktigt, MEGAVARNING FÖR SPOILERS, vill du inte veta vem som lever och dör bör du definitivt sluta läsa här. 
 
Först och främst, tempot. Det känns ojämt, det börjar bra med kära återseenden från karaktärer som saknades i A Feast for Crows för att sedan stanna av och ta fart igen när det är kanske 2-300 sidor kvar. Det förstås, skriver man en bok på över 1000 sidor så kan det inte vara actiontempo hela tiden men det känns ändå som att den är alldeles för lång. Det händer egentligen inte särskilt mycket alls när jag tänker på det, förstår inte riktigt hur det kan vara så många sidor för så få avgörande händelser. 
 
En annan sak som stör mig är alla tusen miljoner sidoberättelser, personer som kommer och går vars namn jag glömmer och sedan blir förvirrad när de dyker upp igen. Visserligen finns det ett helt uppslagsverk längst bak, men det orkar jag inte bläddra i varje gång det dyker upp ett namn jag inte kommer ihåg så nu läser jag bara vidare och hoppas det löser sig ändå. Det gör det för det mesta. En annan negativ sak med alla karaktärer är att boken lämnar så många frågor obesvarade. Vad hände egentligen med Jamie och Brienne, vart tog dem vägen? Kommer Arya någonsin bli Arya igen? Vad händer med Sansa och Littlefinger? Davos? Kommer Jon överleva? Kommer Tyrion och Victarion någonsin komma fram till Daenarys? På tal om Targaryens, var i hela friden kom Aegon ifrån? Kommer Rickon någonsin få vara med i böckerna igen? Klarade sig Theon eller talade Ramsay sanning i sitt brev? Alltså, det är SÅ många frågor och lösa trådar, så många att jag inte ens kommer ihåg alla och då skrev jag det här bara någon timme efter jag läst ut boken. 
 
Det är dock inte enbart negativt, det är fortfarande en storslagen berättelse och jag trivs att vara bland karaktärerna, all blod och död till trots. Okej, trivs är kanske fel ord men ja. Bokens höjdpunkt har varit kapitlen om Reek/Theon, Selmy och Jon medan jag önskar att framförallt Brienne och gärna Sansa hade fått mer utrymme. Reek gör en fascinerande resa och trots den fysiska och psykiska tortyr han utsatts för av den vidrige Ramsay så verkar han hitta tillbaka till Theon. Det behöver i och för sig inte vara något bra, för det kan inte förnekas att det går käpprätt åt skogen för de flesta Greyjoys. Ungefär som med familjen Stark, inte mycket bra som händer i deras korta liv. Eller ja, nu verkar det ju som om en av dem kommer få ett väldigt långt liv (typ evigt), men vi får väl se. 
 
Sammanfattningsvis är det vara en bok man tar sig igenom enbart på vilja för att få veta vad som händer, bara för att komma till slutet och bli kolossalt besviken eftersom man inte får veta något utan lämnas med än fler frågor än innan. Nu är frågan när nästa bok kan tänkas komma, men med tanke på att det gick sex år mellan fjärde och femte boken lär det väl inte hända inom den närmsta framtiden...

Idag är jag trött

Alltså herrejisses vad Albus har varit tokig inatt. Han har farit omkring i hela lägenheten, krafsat på garderobsdörrar och krypt in under sängen och lekt med en av sina leksaker som har en irriterade bjällra. Ovanpå det har han kört några snabba hopp och skutt i sängen, pendlat mellan att sitta vid mitt huvud och jama högt för att sedan rusa ner till sängänden och sätta tänderna i mina fötter. 
 
Nu när det är förmiddag är det däremot perfekt läge för att sova, så nu han ligger gott i sängen medan jag sitter här och gäspar och försöker skriva en jobbansökan. Går sådär. Tur att han är söt och kompenserar sina vassa tänder med världens mjukaste päls och de sötaste små tassarna någonsin, det går inte att vara sur på honom någon längre tid.
 
Goseplutten min, jag tycker om dig även om du är lite tokig 

Allons-y!

Vi har börjat titta på Doctor Who här hemma och har du inte sett det så varnar jag härmed för spoilers, läs på egen risk helt enkelt. Baserat på den enorma fandom som finns kring serien så kändes det som en serie jag skulle tycka om, så jag har velat se det en längre tid nu. Haha ja alltså, trodde jag på riktigt att jag skulle kunna hålla mig till att lite lätt "tycka om" den här serien? Det blev snarare ett djupdyk ner i en emotionell resa som fått mig att skratta och gråta, bli kär i David Tennant och Billie Piper, vilja slå sönder något av ilska och skrika till författarna att "sluta vara så dumma mot min älskade doktor!". Eh ja... Sån är jag när jag fastnar för en serie. Någon annan som är likadan? Någon?
 
Är i slutet på säsong tre just nu och jag är fortfarande helt hjärtkrossad över avslutet på säsong två. Kan inte komma över det. Satt i soffan med tårar i hela ansiktet med ett krampaktigt tag om en kudde och övervägde seriöst att sluta se serien och helt säga upp vårt Netflixkonto. Fullt normal reaktion, jag vet. Nästan så jag undrar om det är helt normalt att leva sig in i en berättelse på det sättet. Kan inte vara hälsosamt, men jag älskar det ändå. 
 

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Jess

Jessica heter jag, är 25 år
och det här är min ytterst vardagliga blogg.

Mitt hjärta klappar lite extra hårt för pyssel, godis, böcker, Harry Potter, bakning, no poo, tv-serier och nagellack.










hittarecept.se